Min datorhistoria
1983-2026
Commodore 64
– A Personal Computer
Drömmen skapades när SVT visade TV-piraterna under jullovet 1983-1984. Jag kom ihåg att min bror som är 10 år äldre än jag tyckte de var lite töntigt, men det gällde inte mig. Även om jag förmodligen var några år yngre än planerad målgrupp.
Jag kom ihåg att man köpte ett kit med olika saker, bland annat 3D-glasögon (inte helt olikt de 3D-glasögon som idag används på biografer), klistermärke och en katalog över priser man kunde vinna. Det 1:a priset var en videokamera utrustning. Det var inte högst upp på önskelistan, utan det var 2:a priset. En Commodore VIC-20.
På julaftonen 1985 när vi var uppe i Norrland hos mina släktingar öppnades ett avlångt paket. Inuti fanns den efterlängtade Commodore-64 med två spel.
Jet, som var någon sorts flygsimulator och Exploding Fist som var ett karatespel. Min kära far hade införskaffat den på leksaksbutiken Stor&Liten i Uppsala. Helt utan egenintresse var det nog inte.
Att justera “tonhuvudet” på kassettbandspelaren tillhörde vardagen när man laddade spel så som Caldron, Barbarian, Green Baret (Rush’n Attack i USA), Ghost ´n Goblins. Tror att ingen kan förstå hur långsam överföringen var mellan dessa enheter.
Jag kommer ihåg frustrationen när spelet nästan laddat klart, efter ca 20 minuter, och tonhuvudet kanske var lite felinställd eller att någon stött till kassettbandspelaren som gav ”Syntax error”. Bara att börja om igen 🙂
Programmera Basic som är ett rätt enkelt programmeringsspråk blev mitt intresse till en början. Ofta skrev man av kod från någon datortidning eller bok som fanns att låna på biblioteket. Det var mycket trial and error. Med betoningen error.
Ett av mina första ”program” som jag skapade i BASIC, var ett receptprogram. Tror att det fanns ungefär 3 olika recept där. Programmet var självklart inte avancerat, men dock tillräckligt för att imponera på min familj.
Sen gillade jag att POKE:a fram sprites. Otroligt tidskrävande för ett ganska litet resultat.
Absoluta favoritfilmen då var den Oscars-nominerade långfilmen “War Games” med karaktären David Lightman i huvudrollen. Blev helt besatt av tanken att den och ville gärna simulera filmens effekter på min taffliga Commodore-64. Att Poke:a om datorns startskärm från blå, ljusblå med ljusblå text till Svart bakgrund och monokrom grön text var för mig då, ett riktigt coolt “theme”.
05 REM * FUNGERANDE KOD C-64 Basic.
10 POKE 53280,0
20 POKE 53281,0
30 POKE 646,5
40 PRINT CHR$(147)
50 PRINT ”**** M.HACKER SYS V2.64 ****”
60 PRINT
70 PRINT ”64K RAM ONLINE”
80 PRINT ”38911 BYTES FREE”
90 PRINT
100 PRINT ”AUTHORIZED USER: MARTIN”
110 PRINT
120 PRINT ”READY.”
Snabbt tröttnade jag på den “relativt långa” laddningstiden av spel som The Last Ninja. Den beigefärgade kassettbandspelaren som laddade min lilla dator med information måste uppgraderas tyckte jag. Första försöket att införskaffa en diskdrive gick inte. Mitt argument att spara tid räckte inte för min far.
Jag kryddade på argumentet att grafiken blir så mycket bättre med en 5,1/4 diskdrive. Självklart blir grafiken inte bättre. Men jag fick ivarjefall den.
Min datorkompis Roger, som var en riktig gamer, hade eller kanske till och med har, över 6000 olika spel till sin C-64. Vi satt många timmar framför datorn tillsammans nere i hans källare. Källaren var verkligen en perfekt plats. Inge sol. Inga föräldrar men med en jätte stor 25″ TV!
Flera år senare hälsade jag på honom och fick till min stora förvåning se att han modifierat sin lilla C-64 lite. Utöver en 3,5 tums disk drive även hade en hårddisk. Alltså en hårddisk var tekniskt sett omöjligt att ha på en C-64 när den kom. Han hade ivarjfall en sådan. Att se 256 färger och nästan äkta 3D fick mig verkligen att häpnads över programmeringstekiken hos dom där hardcore-inbitna Commodore-64 ägarna.
Datorn har ju bara trots allt bara en klockfrekvens på 0,985 MHz, 16 glada färger, tre kanalers ljud genererat med en SID ljudkrets och 65536 bytes i primär minne (64KiB).
Vill man förkovra sig i C-64 världen är det bara att trycka på länken Här>>
När jag tillslut lämnade Z-turbo, crackergrupper och min Commodore-64 med analog-tv output, såg jag en ny spännande dator jag ville ha…
Amiga 500 –Grymmaste grafiken.
En klockfrekvens med 7,09mzh och en inbyggd 3.5″ diskdrive med möjlighet att koppla in en SCART-kabel till TV! Nu tog det fart.
Grafiken var underbar. Från 8-bit till 16-bit. Spelen ännu roligare. Ljudet kunde innehålla samplingar! Jag satt som förtrollad.
Spel som “Sword of sodan” och “Populous” gillade jag skarpt, men de fanns fler, många fler.
Jag började intresserade mig mer och mer för annat än bara spel, till min far belåtenhet kan jag tänka.
Med DeluxePaint 1 och 2 skapade jag loggos till demo-intros, inspirerade av bland annat tv-programmet MacGyver och diverse hårdrocksgrupper. Att skapa pixelgrafik är en konstform i sig. Vissa kan tro att det bara är att “lägga på ett filter” i Photoshop för att få den effekten, så att det ser “pixlat” ut men tyvärr måste jag säga att man ser skillnaden. Har sett för många försök till det, men har inte imponerats av mig.
MODDAR OCH TRACKERS som jag blev en flitig skapare till, gav mig ännu ett kreativt hål att fylla. Jag skapade “moddar” gjorda i SoundTracker och NoiseTracker. 4-Kanaler stereo eller 8-kanaler mono med coola samplingar av ex. Pump-up the jam och James Brown is dead.
Snuten i Hollywood, med Eddie Murphy som Axel Foley, satte verkligen sina spår, inte minst tack vare den där temalåten som man hörde överallt. Introt, med sitt tunga, synthiga brassljud, satte sig direkt och stannade kvar. Jag hade själv hur många varianter som helst av den i min samling.
Musiklärare Olle Näktergal som var i framkant på teknik och även i det traditionella, hade tydligen övertalat rektorn om en investering i teknik. Ett självklart val (enligt dem) blev en Atari 1040ST med programmet CueBase. Funktionen Auto-Quantize som korrugerade fel spelningar på klaviaturen, tyckte jag var otroligt coolt. Enkel förklaring: Du spelar i otakt, kanske slinter på tangenterna och programmet fixar till det. Automatiskt. Det fick mig att införskaffa (pappa) ett externt Midi-interface till min Amiga som jag kopplade ihop med min Roland-D5. Lite för att visa för Gabriel Westman att min Amiga höll måttet.
Detta är mitt pojkrum i Ärentuna under den tiden. Framför denna datorstation spenderade jag många timmar i veckan. Vid första anblicken kan det tyckas vara en smula rörigt, vilket det i och för sig också kanske var, men Alla nödvändiga saker fanns där. Enligt mig.
Den toppmatade VHS bandspelaren av märket Blaupunkt, kasserades först år 2015. Den brukas ibland av min far som tagit över rummet och gjort det till sitt eget lilla datorrum.
Min klasskamrat Gabriel hade en Atari 520ST och vi hade många diskussioner vilken dator som faktiskt var bäst. Han hade ett inbyggt MIDI-interface, det hade inte jag. Allt annat var Amigan bättre på. Punkt.
Atari´s logotype, tusen år senare, råkade bli så himla retro-cool, vill jag inte kommentera. Jag får väl bara finna mig i det.
Amiga 500 blev ivarjefall alltmer populär och fler och fler införskaffade sig denna hemmadator som jag tror kostade omkring 3999:- på den tiden.
1991 startade jag och en kompis en grupp eller ”Crew” som de då kallades, med namnet CREAM. Produktionen utgjorde mestadels av Utility Diskar innehållande antivirus program, demos, mindre shareware program och en och annan egentillverkad Mod. Dessa Utility-diskar spred vi land och rike runt för att skapa oss ett namn I Amigascenen. På den tiden skickade och tog man emot säkert ett par paket i veckan, och varje dag var det samma sak: springa till postlådan och se om något nytt hade dykt upp.
Alla där och då råkade nog ut för Saddam viruset. Aktiverade viruset automatiskt när man stoppade i en diskett. Läs mer här >>
Copy party
Vi hängde på copy-partys för att knyta nya kontakter och givetvis för att utöka spel och programvarukorgen. Idag kan det kanske jämföras med de så kallade LAN-partys.
Modigt av mina föräldrar att tillåta sin bondpojke från landet och hans bästis att dra till en främmande stad med ett bagage bestående av dator, TV och en sovsäck. Där tillbringade vi 50 timmar åt att kopiera disketter, dricka Jolt Cola och träffa likasinnade från Sverige, Norge och närliggande europeiska länder. Samtidigt såg världen lite annorlunda ut då. Droger i läsken fanns nog inte, och våld låg inte riktigt i den här gruppens natur.
Ett stark minne jag har kvar från “Horizon´s Copy Party” i Huddingeskolan i slutet på 80-talet. Jag var liten, ung och förmodligen ganska töntig. Träffade en kille som hade en egen designad t-shirt med trycket Wizzer. Han var några år äldre än jag, kanske 18 eller nått. På hans Commodore-64 hade han massor med små switchar monterat på datorskalet. Jag vet inte vad dessa gjorde, men de var förmodligen något liknade som “The Final Cartridge III” eller “Action replay”. Dessa Cartridges sparade ned minnesinnehållet till ett externt minne. Det minnet kunde då manipuleras för att sen skickas tillbaka till internminnet. Dessa användes flitigt när man enkelt ville kopiera eller cracka spel, fuska i spel samt ge tillgång till maskinspråksmonitorn.
Uppkopplad mot andra datorer
Innan the world wide web så var det inte så många som kunde skicka saker fram och tillbaka med sina datorer. Dock fanns det sätt och jag passade jag på att införskaffa mig ett 1200 bauds modem för pröva på möjligheten. Nu kunde jag koppla upp mig mot BBS:er. Dock var hastigheten otroligt långsam. Att föra över nått som var större (i kb) än “The terrorist handbok” var uteslutet för mig.
Macintosh holken
Jag backar tillbaka något år. Min första datalektion I skolan var 1989 när jag gick i årskurs 8. Vi blev introducerade till en liten beige bakelit bit som vi skulle lära känna.
Det enda vi fick göra var att använda oss av ett typ av rättstavningsprogram där man skulle skriva minst 80 tecken i minuten utan att använda pekfingervalsen. Detta kändes väldigt avlägset.
Ändå känner jag mig privilegierad. Det var förmodligen inte många skolor som gav möjligheten till sina elever att lära sig Data. Många pluspoäng till Ärentuna skolan, Uppsala.
Mac LC2
1993 började jag på Grafiskt utbildnings center. Där kom jag återigen i kontakt med Macintosh. De första året var det mest Holkar vi fick röra, men efter ett tag fick vi förtroeendet att arbeta på LC2.or.
Jag gjorde prov I Adobe´s Illustrator och Director och fick använda Photoshop för första gången. Photoshop på den tiden hade inga lager funktioner och var väldigt begränsat.
Mitt slutprov I multimedia gjorde jag i Director . Innehållet bestod mest av maskade bilder som rörde sig samt pålagt musik från Chemical Brothers loopar och en del Lingoprogrammering.
Personal Computer –1997
Nu blev PC allt mer populära. Microsoft körde hårt med “Windows 95″ och vissa fackförbund erbjöd datorpaket till deras medlemmar. I paketet ingick dator, högtalare och monitor och allt kändes väldigt komplett.
När min far köpte en DELL PC med 300mzh började jag äntligen kunna använda internet. Jag tror faktiskr inte jag var så himla “haj” på detta i början. Hur allt fungerade.
En FF fest som jag ordnade hemma, kom ett gäng ganska duktiga datoranvändare. Peter (Concept), Milla, Danny och fröken Sammils. Dem använde datorn på ett helt nytt sätt än vad jag var van vid. Dom öppnade ett DOS-shell, startade MIRC och började chatta lite med andra personer som senare skulle komma till festen. Självklart surfade jag en del. Kanske inte lika mycket som David Sundin som redan då hade en egen hemsida “Kavajii”, men ändå.
Altavista –Bästa sökmotorn?
Jag tror faktiskt inte Google slog igenom förens runt år 2000 så innan det gällde Altavista, ivarjefall för mig.
Jag bekantade mig med andra genom ICQ. Det var en bra plats för att träffa nya kompisar samt flörta med tjejer. Nätdejtingssajter som Match.com och Tider fanns inte och Facebook dök inte upp förrens några år senare.
Sök motorerna fungerade både bättre och sämre än vad de gör idag. Sökte man exempelvis på H.R Giger så fick man typ 10st träffar. Alla var intressanta. Idag om du söker på H.R Giger får du ca 500´000 träffar (och då är ändå Google snäll att sortera bort en hel del skräp)
SGI
En Silicon Graphics Indigo 166mzh 128mb RAM running on Unix irix 5.1. Året var 1999 och det var dåtidens Ferrari med stabilitet likt en Hummer.
När jag började på en 3D-utbildning i Stockholm 1999 visste jag inget om Silicon Graphics eller vad det stod för. Men efter några månader förstod jag. Visst, alla skrattade lite åt den låga mhz:en, men det är ungefär som att jämnföra WATT i Hi-fi kretsar. 10 riktiga WATT på en NAD förstärkare är bättre än 100 WATT på en SONY från 90-talet. Självklart så var den datorn inte supersnabb, men stabil vill jag mig påstå att den var.
Vi använde Alias|Wavefronts´s PowerAnimator 7 som var samma 3D-program som Jurrasic Park och South Park skapades med. Bilderna som vi genererade med storlek 720×576 (PAL) kunde ta omkring 1h att rendera. Många bilder kunde ta mycket längre om man Raytrace:ade dem. Resultatet fick man därför vänta att se till dagen därpå. Något år efter att ha använt Power Animator kom Maya 1.0 från samma företag. Den största nyheten var ARTISAN som ändrade ytan utåt och innåt utifrån Normalen riktning. Renderingarna blev faktiskt sämmre, men det utvecklades i nästkommande versioner. Vi använde oss också av Matador som var ett ritprogram likt Photoshop, men jag tyckte det inte var så bekvämt. Jag vet att det användes inom studios för mattepainting och så, men.
Till 3D-stationerna så var en AVID- redigering kopplad. En Onyx som krävde 4 starka karlar att bära, kostade 35´000:- om året i el och hade 4 processorer (som då var väldigt unikt). Man kunde bygga ut den till 8 processorer. På den fanns en Avid´s Media Illusion som spelade TV i realtid! Den hade 8 raidade diskar och var verkligen State of the Art, då.
Eftersom 3D industrin koncentrerat sig på Silicon Graphics fanns det inte till PC förrens runt 2000-2001. Min far uppgraderade sin DELL till en PC-466mzh, 256mb RAM, Windows NT4 under den tiden och jag fick en trialversion av Design Studio som var ganska likt Power Animator 7. Självklart var det inte riktigt samma sak som att köra på en SGI, men renderingtiderna var faktiskt bättre. Under den tiden använde jag Adobe´s Photoshop 4.5 som hade precis allt man kunde tänkas behöva. Långt ifrån den version jag avände mig av på skolan några år tidigare.
G-FORCE 2 –Snabbt och billigt!
Flytten till Stockholm medförde självklart införskaffning av en egen dator. Det blev en Pentium 2, 766mzh, 512mb RAM och efter mycket tjat hos Telia fick jag även ADSL modem!
Jag märkte en avsevärd skillnad av grafikhanteringen i Maya. De SiliconGraphics burkarna vi hade på jobbet var bra och stabila men Gforce 2 var snabbare, och mycket mycket billigare. Min PC dator kostade då ca 8´000:- och SGI Indigo runt 150´000:-.
Autodesk Maya hade precis släppt version 2.5 som innehöll Paint Effects, den plug-in:en funkade väldigt bra med mitt nya grafikkort. Paint Effects finns än i dag och har inte förändrat speciellt mycket.
SGI –Börjar bli trötta.
Även om dem på jobbet inte ville erkänna det så började deras Indigo och Onyx bli lite “out of date”. Till och med Silicon Graphics själva började lansera SGI burkar med Pentium Xeon processorer. Sakta avvecklades SGI Indigo datorerna och jag fick en Pentium 3 med den enorma hastigheten av 1,44ghz och maxat RAM om 1gb. Hade dessutom dubbla SCSI diskar. Det var faktiskt en DELL, som jag tror på den tiden var ganska bra. Jag tror att grafikkortet var ett QuadroGL1X som var ett proffs 3D-kort… på den tiden…
Åren gick och självklart gick utvecklingen i rasande takt. Nästa arbetsstation blev en 2,8gzh QuadCore, med ett QuadroFX3700 och 8gb RAM. Den användes ända fram till år 2010. Till den var dubbla Appels Cinema Display kopplade vilket var då bästa skärmarna på marknaden, enligt mig.
MAC dual-QuadCore
I arbetet kan det ibland vara bra med kraft. Jobbar man med rörlig grafik och måste spela upp högupplösta och okomprimerade bilder och det kräver givetvis snabba datorer, diskar och monitorer med färgåtergivning. Man kan ibland glömma bort att det krävdes två årslöner för att införskaffa en dator som kunde spela upp okomprimerad PAL 720×576. Idag känns det långt borta. År 2009 sitter min kära far och redigerar HD material på sin hemmadator som kostar ungefär en månadslön.
Imac
Under slutet av 2009 bestämde jag mig för att köpa en iMac. Inget kraftfull, men ändå fullt fungerande för mina ändamål. Den har en relativt enkel designen, som passar i hemmet. Allt-i-ett dator. En kabel för ström, resten trådlöst. Jag? Jag behövrt en 3-knappar mus (Den hade kabel), en Cintic från Wacom (hade 2st kablar), en extern hårddisk, iPhone kabel, Internet Kabel (Snabbare än wi-fi) och ibland en kabel till min digitalkamera.
Apple Studio M3-Ultra och PC med RTX 5090.
Det har gått några år och blivit några datorer mellan Mac Dual-Quadcore. Har fastnat för Apple. En tydlig anledning är att jag har många produkter inom den familjen. iPhone, iPad, iWatch, iCloud, iMac, MacStudio hemma, Mac Studio på jobbet. Det blir verkligen enklare när produkterna synkar bra med varandra. Det finns även åtskilliga nackdelar, men jag har även garderat mig med en PC och ett bra grafikkort. Idag är renderar man snabbt på i princip alla datorer. Programvaran har blivit bättre, man har tillgång till Cloudrendering och AI backar upp vissa projekt. Idag har jag 256gb i RAM. Detta gör att klippning i bland annat Aftereffects går i realtid, med effekter pålagda. Att simulera eld, vatten och kläder är lite smidigare idag med RTX 5090 om man jämför när jag började min karriär. Kommer nöja mig ett tag med min set-up. Kanske.